The Roots - Home Grown! The Beginner's Guide to The Roots Volume One and Two
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 10
Det går åtminstone hundra slentriansamlingar på varje samling gjord med kärlek. Aldrig är det så tydligt som de sex veckorna som leder fram till julafton. Majoriteten av samlingarna sätts ihop för att de är ett billigt sätt för skivbolaget att tjäna pengar på artistens arbete en andra gång (även om den senare också får en del av kakan, men den är ofta obetydlig).
Så när jag lagt årets samlingar på hög efter enstaka lyssningar känns det extra skönt att komma fram till den här. (Ja jag ser det som en samling, inte två. De båda skivorna är tydligt knutna till varandra och hade det inte varit för att artisten får mer royalty om den släpps som två enskilda istället för en dubbel hade det med all säkerhet aldrig blivit två enkla. Här är en Bosman som ser till att få ut mesta möjliga innan han går till nästa lag.)
Jag har följt The Roots sedan “Illadelph Halflife” (1996). Jag har inte gjort läxan bakåt särskilt väl, har köpt och lyssnat igenom “Do You Want More?!!!??!” (1994). Jag tycker att “Phrenology” (2002) är mästerverket och jag lyssnar trots allt oftare på “The Tipping Point” (2004) än “Things Fall Apart” (1999).
Och jag älskar den här samlingen.
“Inte så mycket man inte hört förut” skrev Mos i vårt forum. Själv är jag snarare förvånad över att det är så mycket jag inte hört (eller åtminstone inte lyssnat särskilt noga på).
Bandets två hits hörs till exempel inte i de versioner massorna lärt sig älska. Grammy-vinnaren “You Got Me” finns i den ursprungliga versionen med medkompositören Jill Scott på sång. Att Erykah Badu sjunger på “originalet” beror mest på att skivbolaget övertalade The Roots att ta med ett namn att sälja in den med till radiostationerna. “The Seed” görs live hos Gilles Peterson i en mer eller mindre improviserad sexton minuter lång tagning som i övrigt mest består av solo-orgien “Melting Pot” och en bit av “Web”. Till råga på allt saknar “The Seed”-partiet det karaktäristiska gitarriffet som gjorde den till en crossover-framgång. Jag ska aldrig klaga över utdragna solopartier efter en konsert med The Roots igen.
Inställsamt är det inte.
Så har The Roots musik heller aldrig handlat om att hitta listettor. Snarare om att gå vidare, riva ner, bygga om och att söka andra vägar. Just därför är det extra kul att höra dem tolka om “Break You Off” i en dubversion under ett sound check med en ung sångare som kallas Neo på sång. Den hostattackfyllda remixen av “Don't Say Nuthin'” är också helt i min smak. “Din Da Da” som var malplacerad som töntigt dolt bonusspår på “The Tipping Point” känns som en naturlig avslutning här.
Jag sa att hitsen inte finns i sina bekanta versioner¤va?
Riktigt kul är det också att läsa Ahmir “?uestlove” Thompsons kommentarer till alla låtar. Ib...
Read the complete review here