Queen - Jazz
MusicMash Rating: not rated yet
Dagensskiva.com Rating: 10
Ett tidigt musikminne är till Queens Radio Ga Ga. Jag tittade storögt på videon på något SVT-program och tyckte att det måste vara det fränaste som någonsin hänt och då fattade jag ändå inte alls kopplingen till Fritz Langs Metropolis. Det var särskilt bra för att pappa gillade det, för då var han den där oförstörda idolen som pappor alltid är i den åldern. Jag tror aldrig vi köpte The Works, för familjens ekonomi var lite skral, men väl någon samlingsskiva (typ Absolute Music, men 1984).
Året därpå gjorde Queen sin mytomspunnna spelning på Live Aid och Freddie Mercury placerade sig i mitt medvetande som Artist. Ni vet, en sån där med stort A. Jag hade inga referensramar då. Men jag minns fortfarande bilder från konserten.
Sen hade jag inga egentliga beröringspunkter med Queen fram till långt senare. Och när det väl blev av led jag ganska svårt av en sjuka – som jag fortfarande svagt lider av – att jag inte kunde gå bakåt i en artists karriär. Jag köpte till exempel nästa skiva om jag gillade genombrottet, men upptäckte det för sent. Så när Queen släppte Innuendo var det den enda jag lyssnade på. Jag köpte den igen nu i höstas på iTunes Store, men upptäckte att den faktiskt stinker bortsett från I’m Going Slightly Mad och The Show Must Go On.
När Wayne och Garth headbangade i bilen till Bohemian Rhapsody tändes någon form av gnista som gjorde att jag visste att jag var tvungen att gå igenom Queens karriär någon gång och det har jag ägnat de senaste åren åt. Det har gått lite långsamt för det finns en del riktiga minor här och där som det är svårt att gå vidare ifrån. Men i höstas nådde jag fram till vad jag blir mer och mer övertygad om är deras mästerverk och en av de allra bästa skivorna någonsin.
Jazz.
Det är bara att buga sig för den lilla stora mannen när han tar ton i nonsensinledningen Mustapha. Han sjunger några namn, att han kommer be till Allah, frid vare med dig och sen ljudar han resten. Totalt nonsens, fåneri, löje. Men levererat med sådan pondus.
Fat Bottomed Girls är briljant i sin enkelhet. Harmonierna med Roger Taylor och Brian May och Freddies dominerande röst. Get on your bikes and ride, utbrister Freddie i avslutningen som en brygga till den dubbla a-sidessingelns andra sida Bicycle Race, men på albumet kommer¤Jealousy emellan.
Bicycle Race är en av albumets allra största stunder. Det som är så briljan...
Read the complete review here