Public Enemy - Revolverlution
MusicMash Rating: not rated yet
Dagensskiva.com Rating: 6
Public Enemy går in på sitt femtonde år. En anledning så god som någon att släppa en skiva. Eller första delen i en trilogi.
“Revolverlution” – historiens första interaktiva skiva säger PE och det kan nog stämma. Det här är interaktivt på ett helt annat sätt än tidigare försök i den genren. Här handlar det inte om att det finns möjlighet för dig att göra en egen remix som ingen annan får höra eller att du spelar ett spel och vinner en resa för att träffa bandet.
Chuck D, Flavor Flav, Professor Griff och de andra har låtit fansen vara med på flera sätt längs vägen. Ett fan har fått designa omslaget, ett annat har skrivit skivans liner notes, ett tredje har valt ut gamla liveupptagningar, fyra andra har remixat lika många klassiska PE-dängor. Interaktivt var ordet.
Men det här är ändå i första hand inte någon sorts samlingsskiva. Viktigast är de nio nya låtar som bjuds. Resten är att betrakta som godis för att locka fler köpare.
Det öppnar lysande. I inledande “Gotta Give The Peeps What They Need” tar de tillsammans med nye kompanjonen DJ Johnny Juice ett steg bakåt och flera framåt. På ett slagverk- och gitarrdrivet beat som mest påminner mig om The Last Poets visar Chuck D att han fortfarande är en av de hårdaste. Det svänger bättre än på många år.
DJ Johnny Juice andra insats, “Get Your Shit Together” är kanske inte fullt lika stark, men stakar ändå ut en delvis ny väg för Public Enemy med vilda congas.
I titelspåret har Professor Griff tagit över produktionen och visar att det här är mer hans skiva än någonsin tidigare. “Revolverlution” är ett PE-typiskt oljudsepos. Som en ångvält kör de rakt fram och över. “I don't give a damn if you bounce to this / I don't give a damn if you dance to this” rappar Chuck D medan Flav rått och retsamt skrattar “Ha ha” och stönar och skriker runt Chucks rim. Tre minuter magi.
Griff står mer eller mindre ensam för ytterligare två av skivans spår “Now A'Daze” och “What Good Is A Bomb?”. I den första agerar Chuck D sidekick till Griff. Den andra drivs fram med hård gitarr, Griff tillsammans med 7th Octave. Lyckligtvis faller de inte ner i det urtypiska hårdrockshiphopfällan. Båda är ok, men inte mycket mer än så.
Chuck D:s meste samarbetspartner från de senare åren, Gary G-Wiz, finns så klart med. Med blandade resultat. “Put It Up” är slentrian. “54321… Boom” känns lite halvfärdig. Flavs solonummer “Can A Woman Make A Man Loose His Mind?” är bäst med sin enerverande och repetitiva höga pipslinga.
Släpptes någonsin Flavs soloalbum? Kanske blev det bara i mp3-form?
“Son of a Bush” har jag lyssnat på länge, men den har fått mer tyngd och för mer oväsen än någonsin nu. Texten är en av de bästa från Chucks penna någonsin. En våldsam attack på George Bush i både den äldre och yngre varianten. “He's the son of a bad / The son of a bad man” går refrängen, “Killed a 135 at the last count / Texas bounce / Texas bounce” går texten i en av verserna, “Ain't that a Bush” är det nya talessättet som Chuck D skickar med oss. Vasst och pricksäkert.
Av remixarna är det den galna versionen av “B Side Wins Again” signerad Scattershot som faller mig mest i smaken, den tillför både nytt och bra. Molemans version av “By The Time I Get To Arizona” behåller en stor del av det ursprungliga groovet och klarar sig med ett godkänt. De sista två glömmer jag helst¤bort.
“Revolverlution” är ett vansinnigt spretigt album. Chuck D skriver själv att han helst ville göra tre snabba to...
Read the complete review here