Outkast - Idlewild
MusicMash Rating: not rated yet
Dagensskiva.com Rating: 7
“Mighty-O”, låten som sparkar igång Outkasts väldigt försenade “Idlewild”-album, är första gången André 3000 och Big Boi rappar på samma låt sedan 2000. Det är pressmaterialet noga med att påpeka.
Och visst. Tiden sedan “Stankonia” har ju varit en tid av särboende för Outkast. Förra albumet var ju dessutom två – med separata omslag. Men nu är alltså Big Boi och André tillbaka tillsammans igen.
Fast det står ganska snart klart att så inte alls är fallet. Även om antalet faktiska skivor är halverat i paketet den här gången är det alltjämt upp till dig som skivköpare att välja om du vill ha André eller Big Boi på omslaget. Bara att vända på cd-häftet. I det väldigt snygga holograminsticket kan du dessutom växla mellan omslagen (underhållning för hela familjen), men tittar jag på den bild som är förvald åtminstone hos mig är det André som sitter där, ihopkrupen över saloonpianot.
Slump eller inte känns det som att det är precis som det ska.
Det här är Andrés album.
Visst, här finns förvånansvärt bleka spår från annars rätt pålitliga musikmaskiner. Organized Noize gäspar sig igenom “Peaches” och “N2U” medan André själv inte riktigt verkar veta vad han ville göra med “Hollywood Divorce”. Det finns några låtar till som inte riktigt lyfter, signerade ett par andra namn.
Det de här låtarna har gemensamt är att de är rätt traditionell hiphop. Precis som det enda spåret på hela albumet som Big Boi har producerat (”The Train”). Det är inte dåligt – “The Train” är särskilt snygg i sin funkblåsighet – men inte heller särskilt spännande.
Precis den skiljelinje som delade “Speakerboxxx” och “The Love Below”. Big Bois “Speakerboxxx”, med sin rätt raka hiphop, och Andrés “The Love Below”, med sin kaskadexplosion av infall och influenser som skar tvärs över alla gränser. En duell som André förstås vann utan att ens bli svettig.
Precis som på “The Love Below”, Kelis “Millionaire” och Gwen Stefani album är det genresprängare André som verkligen glänser på “Idlewild”.
Med någon slags lös utgångspunkt i det 30-tal som filmen utspelar sig i kastar sig André ut en värld där han ena stunden snurrar runt en hetsig frijazzståbas (”Makes No Sense at All”) för att i nästa dingla med benen utanför en skranglig månskensbrygga omgiven av blågräsblues (”Idlewild Blue”). Spralligheten släpps ut på grönbete när han får leka Youngblood Brass Band för en stund som tamburmajor framför fyra minuter bleckblåshiphop (”Morris Brown”) för att sedan smita in under läktarmörkret i sanslöst vackra, vemodiga och alldeles för korta “If I Was Your Girlfriend”-flörten “Chronomentrophobia”. Så fortsätter det. “Life Is a Musical” med lånade instrument från “Millionaire”, “PJ & Rooster” med sin duell mellan¤sordintrumpeter och knorrmaskiner, Cee-Lo-sugande soulballaden “Greatest Show on Earth” och det vibrerande mäktiga kyr...
Read the complete review here