Nine Inch Nails - With Teeth
MusicMash Rating: not rated yet
Metica Rating: 7
Ska jag vara ärlig så har jag varit lite skraj för att lyssna på 'With Teeth'. Det blir lätt så när man allt oftare påminns om sin egen dödlighet (och andras). Denna gång handlar det om att åldras och inse att man kanske inte har så där vansinnigt mycket gemensamt med den Trent Reznor som man kom i kontakt med vid arton års ålder. Och vars musik och låttexter man allt sedan dess gillat skarpt. Lyckligtvis har vi båda utvecklats i samma takt, och kanske i samma riktning. Eller så har vi inte utvecklats alls.
En sak är dock säker - människorna i vår omgivning är lika fulla av skit idag som de var år 1992. 'You Know what you are?' belyser den tesen. Därmed känner vi igen Trent Reznor. Det känns tryggt. Kanske lite väl tryggt. Har livet förvandlats från att vara en enda långt transportsträcka mot döden till att bli en hyffsat kort resa fram och tillbaka till banken?
'With Teeth' kan ses som en retrospektiv tillbakablick över Nine Inch Nails samlade låtskatt utan att i praktiken vara en regelrätt samlingsplatta. Här finns det gott om element, ackord och lån från de tidigare plattorna, men Trent Reznor visar också upp en lite funkigare sida av sig själv än vad han normalt brukar göra. Och så har han vikt stort utrymme för sitt älskade piano, ett instrument som verkar ha skrämt den skränigaste industrirocken på flykten.
Att just pianot alltid legat Trent Reznor varmt om hjärtat är det väl ingen som tvivlar på. Det räcker med att nämna den oerhört vackra låten 'Hurt' för att den uppmärksamme ska nicka igenkännande. På 'With Teeth' kan man utan problem identifiera pianot tydligt i minst åtta låtar. Jag har inte tidigare funderat eller reflekterar så mycket över att Reznor velat vara Frédéric Chopin för 2000-talet (ett skämt - ok?), men när jag tänker efter så är även den utdragna formsvackan 'Fragile' från 1999 ganska så späckad av ljudet från stränginstrumentet med de svarta och vita tangenterna. Och då pianon ger ifrån sig fantastiskt vackra toner, som passar perfekt till det spruckna och trasiga Nine Inch Nails kreerar i övrigt, är kombinationen lysande.
I övrigt kan det finfina med Nine Inch Nails i mitt tycke sammanfattas ganska väl i tre punkter:
1) En historia börjar ofta på en plats och slutar någon annanstans. Många låtar startar följdaktligen någonstans och sedan har du ingen som helst aning om var du hamnar. Bra exempel på det är dels den ösiga garagerocklåten 'Getting Smaller', och dels 'Sunspots', som går ut lugnt och som sakta men säkert bygger upp en manisk känsla av inre tomhet. Just 'Getting Smaller' får mig förövrigt att undra om Trent Reznor börjat lyssna på The Hives. Eller så är det bara hans fascination för The Sonics som lyser igenom.
2) Nine Inch Nails är ett maskineri i ständig utveckling. Skivans riktigt stora kanonöverraskning är svartsjukedramat 'All the Love in the World'. Trent körar åt sig själv och låter ovanligt skör samt utlämnande. De gnisslande ljuden skär genom kropp och själ med ett rakblads precision. Även det poppiga singelssläppet 'The Hand that Feeds' överrumplar med sin taktfasta vers/refräng och sin lysande enkelhet.
3) Samtidigt är Trent Reznor så djupt rotad i sitt gebit¤att det ska till en massiv mental jordbävning för att han ska ta sig därifrån. Lyssna på klassiska Nine Inch Nails-låtar som 'Every Day is Exactly the Same' och 'Love is not Enough' och bilden borde klarna.
Det ska bli mycket intressant att höra 'With Teet...
Read the complete review here