Nine Inch Nails - Live: And All That Could Have Been (Halo 17 - CD1)
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 5
Det har varit lite svårt för mig att acceptera, men jag tycker faktiskt inte särskilt bra om den här skivan. Tyvärr. På en Nine Inch Nails-skala alltså.
Alla låtar är bra, ljudet är rent och skarpt. Men det är liksom … Nånting. Nånting saknas. På många sätt är “And all that could have been” en best of-samling, men den är inte riktigt det heller. Visst uppskattar jag uppdaterade versioner av gamla stänkare som “Terrible Lie”, “Sin” och “Head Like a Hole” men jag är inte helt övertygad om att de är bättre så här. Trent själv har sagt att han tycker en samling skulle sitta ihop för dåligt, ljudmässigt. Och det kan han ha rätt i. Men jag vet inte riktigt om det här är lösningen.
Bandet är tajt som alltid. Som vanligt lämnas inte mycket åt slumpen när det gäller herr Reznor. Den som väntar sig jazziga utsvävningar har kommit lite fel, så att säga. Till och med synthkrossandet är planerat, känns det som i alla fall.
“The Fragile” var en brytpunkt för en era med Nine Inch Nails. Tidigare hade de, eller rättare sagt Trent, varit på väg i en nedåtgående spiral vars sista bit var just “The downward spiral” och Marilyn Mansons “Antichrist superstar” samt turnéerna däromkring. Det var en brytpunkt för hade han fortsatt på samma väg hade han nog inte gjort musik idag. Om han ens varit vid liv. Och fragility-turnéerna lider lite av den brytpunkten. Det är för svårt att lämna så fantastiska låtar bakom sig, trots att det nya materialet nog mått allra bäst av att mest få stå för sig självt. Och att låta det var mer drömskt, som det skulle kunna vara. Jag fantiserar om omarrangemang som skulle dra ut på tonerna och vända på takterna. Om köttets febriga uppblandning med den katharsiska musiken.
Av de äldsta låtarna funkar “Wish” och Pigface-covern “Suck” från “Broken” bäst. Där¤funkar dessutom övergången från nytt material till gammalt helt perfekt. Från ...
Read the complete review here