Nas - God's Son
MusicMash Rating: not rated yet
Dagensskiva.com Rating: 7
“Everybody’s rappin’ / and only few can flow”, konstaterade J-Live i Braggin’ Writes för några år sedan. Helt sant. Och få flyter bättre än Nasir “Niggaz Against Society” Jones. Så har det varit ända sedan debuten 1994.
Inför recensionen har jag levt med Nas fem tidigare skivor (ja, eller åtta, beroende på hur man räknar). Och även om han inte kan skryta med samma makalösa hitmaskin som Jay-Z är det inget snack om att Nas är en av de främsta MC:s som staden New York fött fram.
Men förra året var Nas inte USA:s mest älskade person. Då en stor del av det musikaliska etablissemanget, även många rappare, slöt upp under den amerikanska flaggan efter elfte september, fortsatte Nas med en dåres envishet på det tidigare inslagna spåret. Textrader som “my country shitted on me / she wants to get rid of me”, “even the most greatest nation in the world has it coming back to em” och “my country is a motherfucker” kostade honom såväl radiospelningar som försäljning. Dessutom rasade biffen med Jay-Z som hårdast.
2001 var Nas på krigsstigen. 2002 är ett förlåtelsens år.
I en radiointervju nyligen ska Nas ha slutit fred med ungefär alla han haft en biff med, inte minst Jay-Z, och konstaterat att det finns viktigare saker att bekymra sig om. Om det sedan kommit till efter det att albumet fått sin titel är väl en annan femma, eftersom God’s Son ska vara ett svar på att Jay-Z kallar sig själv Hova, eller jay-hova (Jehova). Texten i exempelvis Last Nigga Alive säger väl också något annat.
I vilket fall står Nas med öppen famn och med två vita duvor på baksidesbilden. En fredsförklaring god som någon, antar jag.
En gissning är väl att Nas nya syn på tillvaron har rätt mycket att göra med att hans mamma dog tidigare i år. Gud - Nas mamma - Nas dotter, där har du den treenighet som genomsyrar God’s Son. Dessutom är God’s Son är en rätt tillbakablickande historia, i såväl musik som text.
Jag vet inte om Nas fått en släng av samma hybris som fick Jay-Z att ge ut en dubbel, men God’s Son inleds med att världens sannolikt mest samplade låt, Funky Drummer, rullar i bakgrunden. Nas snor dessutom från The Boss, även den av James Brown. Men det funkar faktiskt ändå.
Det funkar faktiskt till och med i I Can, när Nas sätter på sig stora lågstadielärarmössan och leker Fem myror. Och det trots barnkören (lite allergisk mot sånt), samplingen från The Honeydrippers Impeach the President (förmodligen topp-tio på samplingslistan även den) och ett piano som spelar Beethovens Für Elise. Det borde bli ungefär hur dåligt som helst, men Nas och producenten Salaam Remi lyckas faktiskt undvika att alltihop totalhavererar, även om det är på gränsen.
I övrigt är det mesta sig likt i Nas-land. Och det är ju då Nasir Jones funkar bäst. När han liksom lutar sig tillbaka och rullar fram lika självklart som en Summertime-video. Då har han en orubblig pondus, likt den Don Escobar han en gång ville vara. Och de gånger det funkar rullar musiken i takt med Nas flyt, inte tvärtom. Som i Eminem-producerade The Cross och Last Nigga Alive där vi får hela bakgrunden till biffen med Jay-Z. Ja, från Nas perspektiv, åtminstone.
Men när den musikaliska kostymen inte riktigt passar haltar saker och ting. Made You Look (Incredible Bongo Bands Apache - obskyra samplingar, som sagt) blir aldrig så hård som den är tänkt att bli och Zone Out är faktiskt bara tråkig. Thugz Mansion (N.Y.) är en avskalad, akustisk historia som inte lyfter lika högt som den borde göra med Nas och 2Pac vid micken (att 2Pac dessutom är en av årets mesta¤gästrappare är minst sagt anmärkningsvärt). Men det är ändå lite smått kusligt att höra 2Pacs rap om alla soulhjältar h...
Read the complete review here