Kate Bush - Hounds Of Love
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 10
Som så många artister i mitten av åttiotalet kom Kate Bush in i mitt liv via Trackslistan. Running Up That Hill (A Deal with God) letade sig in på tjugondeplatsen och försvann ut igen efter en vecka. Inte direkt en imponerande bedrift, men det räckte för att Kate skulle göra ett djupt avtryck i min musikaliska vägkarta.
Efter framgångarna med debuten Wuthering Heights förpassades Kate Bush till avdelningen “kritikerfavorit”, vilket ofta betyder att du inte kommer att sälja busslaster med skivor. Det hindrade inte henne från att fortsätta utveckla sin egen musik på de följande skivorna. Experimenterandet nådde sin höjdpunkt på 1982 års The Dreaming. Men sedan blev det tyst. Kate Bush började dyka upp i musiktidningarnas “vad hände sedan?”-listor.
Allt det ändrades den 16 september 1985 när Hounds of Love släpptes och knuffade ner Madonna från Englandslistans förstaplats. Tiden däremellan hade Kate ägnat åt att bygga sin egen studio för att den här gången få total kontroll över tekniken och sitt verk. Resultatet blev ett album där de tidigare albumens enklare melodier smälte samman med experimenten på The Dreaming.
Hounds of Love är ambitiöst uppdelad i två halvor, där den inledande titelhalvan (eller a-sidan som vi old school-människor säger) till större delen består av förhållandevis raka poplåtar. Det är också här singlarna finns. The Ninth Wave, b-sidan, tar ut svängarna mer och fungerar som en löst sammanhållen svit. Stämningen pendlar mellan ödesmättad avgrundsdans och känsloladdad lågmäldhet. Hela tiden med Kates röst som ledsagare.
Eller för att säga det lite annorlunda: Hounds of Love är ett album med tolv fantastiska låtar. Och trots att skivan ljudmässigt är ordentligt förankrad i sitt åttiotal låter den lika bra idag som för 17 år sedan.
Titelspåret med sin vansinnesdans mellan trummor och stråkar. Mother Stands for Comfort, som är en uppdaterad Army Dreamers. Avskalade och vackra And Dream of Sheep och Hello Earth. Irländska Jig of Life. Klaustrofobiska fantasibygget Waking the Witch. Så kan jag fortsätta. Alla värda att höras om och om igen. Och det som lyfter dem från “bra” till “fantastiska” är att Kate vänder ut och in på sin röst och sig själv och sjunger som hon är ömsom besatt av Djävulen, ömsom av Gud.
Det här blir extra tydligt på skivans två riktiga höjdpunkter: Running Up That Hill (A Deal with God) och Cloudbusting.
I och med att Running Up That Hill var den första låt jag hörde med Kate Bush har den förstås en speciell plats hos mig, men det finns en anledning till att det var just den som fick mig att dyka in i Kates värld. Running Up That Hill är en av de allra bästa poplåtar som någonsin skrivits. Uppbyggnaden från den försynta syntslingan via de mörka trummorna till det exstatiska kaoset där Kates röst kämpar ett kärlekskrig mot Gud och verkligheten fram till det uppgivna slutet. Patetiskt? Kanske, men i så fall är det det patetiska som är styrkan och som gör att jag får gåshud varje gång jag hör den låten. Att Running Up That Hill också följdes av en av de vackraste och enklaste vidor jag någonsin sett gör inte saken sämre.
Att videorna fick en större del i Kate Bushs skapande blir än mer tydligt i Cloudbusting där musiken och bilderna bildar en helhet större än delarna. Inledningen med stråkar och Kates röst ersatts så sakta av marschtrummorna som¤växer sig starkare i takt med att regeringsmännen kommer allt närmare i sin svarta bil för att beslagta regnmaskinen, “molnsprä...
Read the complete review here