K-os - Joyful Rebellion
MusicMash Rating: not rated yet
Dagensskiva.com Rating: 9
Två år har gått sedan K-OS släppte sitt första, och sista, album. Trött och besviken på branschen och allt det där. “Exit” var den passande titeln.
Nu är han trots allt tillbaka. Och behöver inte känna sig särskilt skamsen för det. K-OS är ju knappast den förste artist att släppa sitt sista album flera gånger.
Att “Joyful Rebellion” inleds med att utomjordiska rappare landar på jorden i “Emcee Murdah” till tonerna av darrande filmmusikstråkar, dammödsligt släpkomp och en mexikansk gitarr är precis lika självklart som att K-OS själv är en Trinidad-utvandrad kanadensare. Främling i en främmande värld, på många sätt.
Send a search party out
Don't get caught up on this planet, man
these humans are crazy
Don't even show them your microphones
Cause then you know what?
They wanna give you a record deal
and then you end up dead!
Jag vet inte. Det känns lite som att K-OS forfarande inte är riktigt kompis med skivbranschen.
Nu är gnäll på hur eländig musikbiznissen inte direkt unikt. Vi har hört det förut en massa gånger. Och även om K-OS har en vass penna är det inte texterna som gör “Joyful Rebellion”. Det är musiken.
I det bortglömda och förbisedda hörn av musikvärlden där baktakt, hiphop, funk och rock möts, ett område där artister som The Roots, Me Phi Me och Cody ChesnuTT hälsat på – där hittar du “Joyful Rebellion”.
“Man I Used to Be” är byggd kring ett rakt hihats-väsande discobeat och mer actionfilmsstråkar. Plus lite Michael Jackson-woo-hoo-hooande. “Crucial” dubbar runt i de lägsta basregionerna samtidigt som en struttande hammond, en rockvass gitarr och ett jazzigt lössläppt trumskrammel har showdown många ljusår ovanför. “Commandante” är den spaghettiwestern-musik Ennio Morricone skapat om han varit lite svartare och lite mindre italiensk. Mer showdown blir det i “Love Song” där ett självspelande skevpiano klinkar takten i duett med de svingande saloondörrarna medan dammet på golvet och glasen på borden hoppar runt till den krossande baskaggen samtidigt som en stråkkvartett passerar förbi i en skenande diligens.
Contrary to popular belief
This is not a love song, it's a sonnet
Damn it feels good to have people up on it
But, I'm just a fool playing with the master's tools
Learning how to break the rules of this record company pool
Sedan blir det också lite själfull handklappsrock, ChesnuTT-stajlii, i “Dirty Water”, baklängesjazzbas och en polerad “How I Could Just Kill a Man”-drumloop i “Neutroniks” (med det briljanta rimmet “What's the definition of a real MC? / Is it lookin' hard on MTV / or freestylin' in the back street alley?”) och tablas-partaj i “One Blood (Jiggy Homicide)”. Och så de drygt fyra fantastiska minuter när K-OS förvandlas till en Redemption-Bob Marley i “Hallelujah” och låter oss se Babylon kollapsa runt oss till tonerna av akustisk gitarr och mäktig kyrkorgel.
Hiphop i sin renaste form. Utan begränsningar och ängsligt stirrande mot antingen försäljningslistorna eller “det äkta”. Över, under och genom allt ömsom rappar (med en röst som påminner om Q-Tip och Del) ömsom sjunger K-OS.
Visst, det finns hiphop av mer traditionellt slag. “Clap Ur Handz” (Bob Dobalina!) är ett sådant spår. Men framförallt old school-hymnen “B-Boy Stance” där “Funky Drummer”,¤“Rebel Without a Pause” och “When Will They Shoot?” frontalkrockar i ett...
Read the complete review here