Jay-z - The Blueprint
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 8
MTV-galan har med åren kommit att bli en ”riktig” gala med allt vad det innebär av röda mattor, innantillupplästa ”skojiga” presentationer och minutiöst planerade framträdanden. Årets upplaga var inget undantag. Antingen var framträdandet överkoreograferat, eller så användes specialbyggd scendekor.
Då var det skönt att se Jay-Z framföra sin Izzo (H.O.V.A.) för första gången. Han intog scenen och bara körde. Ett riktigt händerna-i-luften-partaj. På scenen fanns alla hans polare och, vad det verkade som, alla som bara råkade gå förbi utanför tidigare på dagen. Säkert koreograferat på sitt sätt, men fan så mycket roligare att titta på än Britney Spears trista Neptunes-producerade sak eller U2:s superpretentiösa scenkonstruktion.
Jag håller fortfarande Jay-Z:s debut Reasonable Doubt från 1996 som ett av nittiotalets bästa rapalbum. En skiva fylld med fler starka låtar än de flesta artister får ihop under en karriär. Och det är också det som är Jay-Z:s styrka. Han är inte världens bästa MC. Och medan DJ Premier har anställt en hel armé för att åka runt och finkamma skivbörser i jakten på obskyra, knastriga jazzskivor skummar Jay-Z istället bara musikhistoriens yta. Precis som Will Smith skäms Jay-Z inte för att för att sno från Glenn Frey, Peter Gabriel, Four Tops, Jackson 5, åttiotalssoul och musikalen Annie istället för att leta upp obskyra funktolvor. Sväng är sväng oavsett var man hittar det.
Och trots att de spelar i samma liga får Jay-Z en busslast respekt från sina kollegor i genren, medan Will Smith döms ut som en billig sell-out. Hiphopens logik är minst sagt intressant.
Det sista är visserligen en sanning med modifikation. Jay-Z har även han hamnat i skottlinjen många gånger för att han inte är tillräckligt äkta. Men Jay-Z är inte bara en skicklig affärsman (skivorna ges ut på egna Roc-A-Fella Records), han har dessutom en otäckt bra känsla för hur man får till svängig hiphop. Det har så här långt räckt till fem riktigt bra skivor på fem år. Nu kommer den sjätte.
Förstasingeln Izzo tar en av musikhistoriens mest sönderspelade låtar, Jackson 5:s I Want You Back och gör en av de snyggaste återanvändningarna jag hört inom hiphop. En låt som dessutom är given på alla partyband i år. Ett riktigt glädjepiller. Men det är inte bara solig partyhiphop som står på menyn.
I Takeover gör Jay-Z upp med forne kompisen Nas och Prodigy från Mobb Deep som tillhör den Jay-Z-dissande skaran. I bakgrunden mal en smutsig slinga från The Doors Five To One och resultatet blir verkligen hur bra som helst. Men lika snabbt byter Jay-Z spår och kör igång Girls, Girls, Girls med en drömkör bestående av casanovorna Q-Tip, Slick Rick och Biz Markie. Oemotståndligt charmigt.
Song Cry är en för hiphop förvånansvärt öppen och uppriktig skilsmässoskildring. Att det av texten mest framgår att Jay-Z varit otrogen,¤struntat i frugan och varit ett svin i största allmänhet är väl sådant man får ta. En lite otippad gäst är Eminem i ödesmättade Re...
Read the complete review here