Def Leppard - X
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 1
Tusentals timmar har det tagit bandet och producenterna att skriva låtarna, spela in och producera den här skivan. Hundratals timmar har skivbolaget lagt ner på att förpacka och marknadsföra den. Tiotals timmar har jag lagt ner på att lyssna igenom “X” och jämfört med den med tidigare Def Leppard-skivor. Ett par timmar har det tagit att formulera recensionen. Lite drygt en timme tar det att lyssna igenom skivan.
Alla dessa timmar är bortkastade. De kommer aldrig tillbaka. Och vi som slösat bort dem har gjort det på något som kan vara årets i särklass tråkigaste skiva. Den är intetsägande, harmlös, utslätad och totalt befriad från mening. Det var länge sen jag tvingats lyssna igenom något så genomskinligt. Kanske inte helt oväntat eftersom Def Leppard gav upp all kreativitet för många år sedan och slog in på tillväxtens väg.
Bandet har använt sig av olika producenter på sin tionde skiva, “X”, bland annat svenskarna Andreas Carlsson (som också skrivit och producerat Bon Jovis aktuella singel “Everyday”) och Per Aldeheim. Resultatet är en hopplös platt sörja i gränslandet mellan Backstreet Boys och Bryan Adams. Det hörs inte att låtarna är producerade av olika personer. Allt låter lika trist.
Ingen av låtarna sticker ut. Ett och annat gitarrsolo låter kanske som förr och de patenterade refräng-körerna är kvar. Men på det hela taget är allt vedervärdigt inställsamt som i “Let me be the one”. Sövande profillöst som “Torn to shreds”. Första singeln “Now” skulle mycket väl kunna göras av vilken produktartist som helst. Det är på alla sätt ofarligt och tillrättalagt. Framfört av ett pojkband bestående av män i fyrtioårsåldern som knappast kan dansa i formation.
Def Leppard har gjort en skiva som lika gärna kunde gjorts av Britney Spears, Shania Twain, Celine Dion eller Backstreet Boys. En gång var Def Leppard ett ganska dugligt hårdrock-/rockband, och hade de lagt ned bandet när gitarristen Steve Clark gick rockdöden till mötes efter år av missbruk hade de varit legendariska idag.
De gjorde banbrytande “Hysteria” där Robert John “Mutt” Langes produktion varit stilbildande för många, inte minst svenskarna runt Max Martin och de andra gossarna från gamla Cheiron, som ju är åttiotals-hårdrockare innerst inne. Men “Mutt” Lange har ju precis som farbröderna i Def Leppard gått in på produktvägen och konkurrerar nu med nämnda svenskar. Cirklarna går alltså ihop på producentsidan och i takt med att topplistan blir allt mer strömlinjeformad blir¤artisternas karriärer allt kortare.
Om Def Leppards karriär är på väg att ta slut vet j...
Read the complete review here