Busta Rhymes - The Big Bang
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 7
Fyra år. Det är en mindre evighet när det handlar om Busta Rhymes. De första sex albumen kom under sju år. För det sjunde krävdes ett skivbolagsbyte och fyra år. Fyra år!
Inte för att lite eftertanke gör honom illa. Bustas utgivning har varit minst sagt ojämn. Ofta har albumen toppats av en energibomb som kört över resten av materialet. Senast hände ingenting. Varken musikaliskt eller försäljningsmässigt (ja ok då, “Make It Clap”). Ola var förmodligen inte den enda som hoppades på timeout.
Busta tog den och kom tillbaka.
Något har uppenbarligen hänt under de där fyra åren av frånvaro. Mest uppenbart är att tempot sänkts. Rejält. Om det är nye bossen Dr Dres förtjänst eller ett resultat av att Busta blivit bekväm i rollen som gubb-hiphopare vet jag inte, men jag gillar det.
Och även om parallellerna till en annan gubbe, LL Cool J, skulle kunna dras vore det minst sagt orättvist. För där LL mest låter trött och domineras av sina gäster på “Todd Smith” råder det aldrig någon tvekan om vem som står i centrum här. Ingen stjäl scenen från Busta Rhymes. Och då ska ni veta att jag brukar vara den förste att gnälla över för många gäster.
Ska jag invända mot något, och det ska jag väl, är det att “The Big Bang” ibland kan kännas väl försiktig och förutsägbar. Och att “I Love My Bitch” är långt mycket bättre i sin censurerade version som “I Love My Girl”. Över huvud taget stör det mig att en del av texterna svängt åt det mer generiskt lättsålda (läs: kvinnoförnedrande).
Känslan av försiktighet och förutsägbarhet handlar annars mest om min egen skräck för det välspelade. Jag gör mitt bästa för att skaka av mig den (och det tackar jag jazzen för). Ingenstans är rädslan för det välproducerade, skickligt genomförda, större än inom populärmusikbevakningen. År av fostran av svenska rockjournalister har satt djupa spår. Hyllandet av det naivistiska, första demon/första riffet-attityden, det är sådant som kommer att ta tid att tvätta av sig. Att det oförställda alltid hyllas som popmusikens goda. Jag har i alla fall börjat tvivla på att det där är den rätta vägen.
“The Big Bang” är motsatsen. Sjukt välproducerad av de allra finaste hantverkarna hiphopen kan erbjuda. Minutiöst planerad med putsande på var och varannan detalj (vilket kanske förklarar att skivan läckts i ett otal versioner). Dr Dre bidrar så klart med en handfull spår och toppar med den grymma “Legend of the Fall Offs” där en skyffel som gräver i jord får skapa¤beatet.
J Dilla ger Busta ett sista oefterhärmeligt beat framskruvat ur Minnie Rippertons “Inside My Love”...
Read the complete review here