Atmosphere - You Can't Imagine How Much Fun We're Having
MusicMash Rating: not rated yet
Aftonbladet Rating: 8
Det är viktigt att alltid ha någon eller något att skylla på.
Så jag skyller på “Seven's Travels”.
Jag vet inte om det bara var jag eller om det var någon slags allmän upphaussad stämning inför släppet av just “Seven's Travels”, men alla tankar på en ny “Lucy Ford” eller “God Hates Ugly” åkte rätt snabbt ut genom fönstret. Visst fanns det rejäla höjdpunkter även på det albumet, framförallt den briljanta hyllningen till hemstaden Minneapolis, men överlag kändes “Seven's Travels”…. sådär.
Därför noterade jag bara att Atmosphere släppte ett nytt album i höstas och la sedan den anteckningen i min mentala “kolla upp”-hög. Den hann dröja ända till precis efter årsskiftet innan jag tog mig tid.
Så här i efterhand var det väl rätt korkat.
Atmosphere har ju alltid mer än något annat varit Slug och hans för det mesta uppfuckade relationer. Navet som Atmosphere har kretsat kring. Jag vet inte om det bara handlar om rätt musik vid rätt tillfälle, men “You Can't Imagine…” känns inte bara som ett steg tillbaka till piggare form, utan också som kanske det Atmosphere-album där texter och musik backar varandra fullt ut som jämlikar.
En av anledningarna kan förstås vara att Ant och Slug svetsat samman ett album inte långt ifrån att vara ett mixtape med radiorattat murbruk. Men “You Can't Imagine…” är samtidigt en upppiffad tidsresa som svischar förbi de senaste 25 hiphop-åren (och lite till) med inspirationshåven hängande ut genom passagerarsidans nedvevade fönster. M.O.P.-maffigt blås, Bomb Squad, “Shwingalokate”, “White Lines”, Disposable Heroes of Hiphoprisy, elektrohiphop-blixtar, skogshuggarscratch, Run DMC, smurfade soulsamplingar, Primo-rullande jazzackord, human beatboxande, KRS, klinkande pianon och körer inspelade genom ett sidofönster i den lokala baptistkyrkan, och klassiskt loopad break-hiphop med rötterna i sjuttiotalet. För att nämna några av busshållplatserna. Lägg till ett par orglar och basgångar införskaffade via en räd i Atlantics källararkiv och “The Boomin' System” (skojigt nog ihopparad med en LL Cool J-diss).
Tidskapseln tar också mark i den Eminem-mörka “That Night”, där Slug förs tillbaka till den Atomsphere-spelning där en sextonårig flicka våldtogs och mördades. Genom sammanbitna tänder väser Slug fram sina tankar om det som hände över ett hetsigt beat med desperata predikosoulsamplingar insprängda längs med det musikaliska begravningstågets tårfyllda frammarsch.
Men ett Atmosphere-album vore inte ett Atmosphere-album utan några typiska Atmosphere-texter. Och visst finns de.
Whatcha gonna do?
Slam doors? Break a glass? Maybe pass out on the kitchen floor with your naked ass?
She still makes time to hate me
But basically, I'm overbooked, no emotional vacancy
Complacenly seems so simple, like fuck it
Let me be the one you fight and call Mr Right
It's an addiction, bound to stick around
Cause a junkie won't bounce till he hits the ground
These drugs ain't as good as we wish they were
This buzz don't¤keep us from missing her
That love that built all of this emphasis
Spilled enough guilt to ...
Read the complete review here